

Jag är banne mig den känsligaste lilla människan. för jag liksom nästan går sönder ibland. och tappar allt. som jag vill tro på.
jag kramar tulpaner. och tänker att våren är skör.
jag hade glömt det. jag tänkte att när knoppar brister och solen hittar tillbaka blir allt bra igen.
så är det inte. allt har sin tid. men jag undrar. när kommer min?
Min kudde blir alldeles våt av sorgsna tårar på kvällen. och jag vill inte. gråta mer nu.
Jag vill ha ett hjärta fyllt av lycka.
Ibland tänker jag att det inte går. för jag kommer alltid bära med mig mina sorgligheter och rädslor. vart jag än går.
jag önskar att jag kunde lägga dem i ett mörkt hål i skogen. och aldrig mer låta dem bo i mitt hjärta. Går det?
En lipsill är jag. just nu. så är det.