september 11, 2010





Inga ord. Fast jag vill säga så mycket. tårarna tog också slut.
Orken och glädjen sopades undan.

Min vardag.
och jag undrar varför jag väljer att dela den med er. varför jag inte samlar den i mitt hjärta och aldrig låter någon vara med och se.

Ensamheten. Det handlar om den. tror jag. Vad tror ni? och är det någon mening?

17 kommentarer:

  1. meningen finns. definitivt. som att jag ikväll trotsar mina rädslor och beger mig ut med främmande människor för att dansa lindy hop. där, i brytpunkten mellan det ljuva och det skrämmande, där har du meningen.

    kram

    SvaraRadera
  2. ensamheten. den som inte är självvald, en lördagskväll i september. Jag tror iallafall att det är därför jag skriver, lämnar ut, men också för befrielsen att släppa ut det som är instängt i hjärtat.

    SvaraRadera
  3. Klart att det finns en mening!! Även om det kan vara svårt att se den genom det gråa tjocka vardagsslitet, men se där! På andra sidan knoget finns den, du ser den i ögonen på dina barn, eller i en blomma,eller i ett leende eller bara att se solen gå upp över taken. Varm kram GG

    SvaraRadera
  4. Åh, ensamheten. Åh meningen. De fins här. Kanske som två sidor på myntet. På livet. Vi är ensamast och ändå inte. Vi har varandra. Du har oss och kanske är det därför du skriver. Det är därför jag skriver. För att det blir lättare då. Ensamheten blir mindre smärtsam. Och meningen. Vad vet jag men kanske att vi har varandra ändå på något sätt. kramar <3

    SvaraRadera
  5. Hoppas orden och glädjen komemr tillbaka!

    SvaraRadera
  6. Jag frågaqr mig själv ibland med,varför jag delar med mig av så mycket,men inte allt,ibland inte alls det jag vill egentligen,ibland precis mitt i prick.

    För mig tröstar det och stärker,ger ny kraft,för jag känner på något märkligt vis,att jag inte är ensam...

    SvaraRadera
  7. Du är fin Julia. Kram J

    SvaraRadera
  8. jag tror att för dom flesta handlar det mycket om ensamhet i livet. trots att man har folk runtomkring sig mest hela tiden.
    känslan att höra till. att hitta sin plats. där man kan växa och blomma.

    och meningen ligger kanske delvis däri. att hitta den där platsen. att förstå sin ensamhet och att kunna handskas med den. och bara det är ju en rejäl utmaning. men vad vet jag. bara svamlar lite såhär på morgonen.

    jag hoppas att du blir glad snart igen. stor kram!

    SvaraRadera
  9. Vad jag känner igen. Att allt tog slut. Tårar, ork, glädje... Energin ligger på minus. Så ska det ju inte vara. Och igår... Samma tanke. Varför skriva? Varför lämna ut. För det gör man ju ändå. Kanske för att orden är av vikt och viktiga. Kanske för att det är ett sätt att, som du skriver, vara mindre ensam. Tänk, vad många vi är. De ensamma. Fast vi har finingar och älsklingar runt omkring oss. Ändå ensamma. Så ska det väl ändå inte vara?!

    SvaraRadera
  10. Jag vill ha din vardag Julia, här bredvid min! Jag undrar också över meningen - min - varje dag. Din mening tvivlar jag aldrig på. Vi löper parallellt, flera tillsammans. Kram. Känn värmen.

    SvaraRadera
  11. Jag tror att det finns mening - även om jag också kan tvivla emellanåt! Jag borde verkligen inte vara ledsen, men är det ändå mest var och varannan dag nu...orkar liksom inte riktigt med tillvaron och mig själv - så jag förstår förtvivlande känslor..!!!
    Du är inte ensam kära du.

    Massa kramar Lycke

    SvaraRadera
  12. Jag vet inte. Och jag funderar också mycket på det. Men, jag tror ändå att det finns en mening i att dela med sig, att prata om det som ligger närmast. Att inte hålla upp fasader. Vi är så lika innerst inne men vi har så lätt att glömma bort det.
    Samtidigt så vet jag ju att jag inte skriver så på min blogg. Det finns för lite tid och för få ord. Men jag pratar mycket om det du skriver om. Och jag läser. Jag läser det du skriver. Nickar instämmande, funderar.
    Många kramar!

    SvaraRadera
  13. Points are overrated. ;-)

    SvaraRadera
  14. Jaa, du, den som visste. Allt går upp och ner, fram och tillbaka. Det är svårt att hänga med, tycker jag. Och ibland står det helt stilla, för stilla.
    Kram till dig och tack för fina bilder.

    SvaraRadera
  15. Fortsätt blogga gulliga fina du! Jag älskar dina fina bilder och dina underbara ord. Du är såååå duktig på att skriva och jag älskar hur du skriver så ärligt och rätt fram.

    Jag vet att livet är skit ibland, så är det för de flesta, det går upp och ner, HELA tiden.. Men kämpar man på så kommer man upp och får sen en härlig nedförsbacke.

    // Sonja från Göteborg

    SvaraRadera
  16. Jag blir glad av era ord. :) Tusen tack till er alla!

    SvaraRadera

Det går bra att kommentera även om du inte har en egen blogg. Välj alternativet Anonymt under kommentarsrutan här nedan.
Sen är det bara att skriva din kommentar och publicera den.

Jag blir så himla glad :)