april 08, 2010



Jag är banne mig den känsligaste lilla människan. för jag liksom nästan går sönder ibland. och tappar allt. som jag vill tro på.
jag kramar tulpaner. och tänker att våren är skör.
jag hade glömt det. jag tänkte att när knoppar brister och solen hittar tillbaka blir allt bra igen.
så är det inte. allt har sin tid. men jag undrar. när kommer min?
Min kudde blir alldeles våt av sorgsna tårar på kvällen. och jag vill inte. gråta mer nu.

Jag vill ha ett hjärta fyllt av lycka.

Ibland tänker jag att det inte går. för jag kommer alltid bära med mig mina sorgligheter och rädslor. vart jag än går.
jag önskar att jag kunde lägga dem i ett mörkt hål i skogen. och aldrig mer låta dem bo i mitt hjärta. Går det?

En lipsill är jag. just nu. så är det.

16 kommentarer:

  1. Kära fina du!!!!!!! Önskar så att du fick bli kvitt dina rädslor och sorgligheter, men jag vet att det inte är det lättaste att fixa! Du får gärna maila mig om det ifall det skulle hjälpa! Jag känner mig ofta trasig - letar efter mig själv i spillrorna, för visst finns jag kvar! Är bara splittrad och får jobba för att friden ska komma! Måste varje dag påminna mig om att leva i nuet - inte i övermorgon eller i det förflutna, utan dag för dag och vara närvarande!!! Då är det plötsligt lättare at släppa stressen och rädslorna. Tänk att det är bara just precis nu som gäller - det är i ögonblicket som livet är! Plötsligt kommer man på att jag faktiskt skulle kunna promenera över till mina gamla goa tant till granne och ta en kopp kaffe...! Inga måsten - bara vara...!
    Det kommer nog ett litet vårpaket till dig idag :) Hoppas det ger en strimma ljus...

    Massa kramar Lycke

    SvaraRadera
  2. Oj! STORA VARMA GOSIGA KRAMAR till dig !!
    Man behöver inte rädslor och sorgligheter, det är jag ett levande bevis på. Jag vet inte hur man gör, för en dag vaknade jag och kände att nu fan får det vara nog. Sen dess har jag inte varit sådär sorgesam längre, bara lite normalt vemodig och trött och ledsen som alla är då och då. Nej, hur man gör vet jag inte, men jag vet att fram till den dagen funderade och grät och våndades jag som tusan, tills jag kände att det fick vara nog. Jag kom på massa knep för att göra mig glad, böcker, filmer, pyssel, musik. Så fort jag kände ledsamheten komma smygande tog jag till ett knep och en akvarellmålning höll tårarna och klumpen i magen borta. Vissa kanske tycker det låter som att fly från det som är jobbigt. Men när man mår sådär överjädrigt jobbigt då är det inte att fly, då är det att ta sig samman. Och det gjorde jag genom att vara uppmärksam på när obehaget kom lurandes bakom hörnet så jag hann sätta på en härlig låt och laga en god gryta innan den jäkeln (sorgesamheten) hann hoppa på mig. Jag vet inte, kanske det inte alls fungerar för dig, men jag känner igen mig i det DU skriver, och kanske kan du ta hjälp av det JAG skriver. Det krävs mycket tålamod och viljestyrka, men inte lika mycket energi som att vara ledsen, rädd och olycklig dagarna i ända.
    STORA VARMA GOSIGA MJUKA LÅNGA KRAMAR till dig!

    SvaraRadera
  3. usch va tråkigt allting låter. du ska se att det snart går över eller det har hänt något speciellt? min sambos kompis dog i påskhelgen, endast 20 år gammal. sånt gör att man liksom stannar upp och får en tankeställare. men livet rullar på oavsett om man vill eller ej. kramar

    SvaraRadera
  4. Jag har nämnt dig och länkat till dig i mitt senaste blogginlägg http://c-tvillingmamma.blogspot.com/2010/04/vinrod-at-purpur.html skulle detta inte kännas bra,är det bara att säga de så tar jag bort det.

    Sorg bär vi,men lyckan kommer....hoppas jag jag tror på!

    SvaraRadera
  5. Det går att gräva ner skiten! Tro mig..det går. Man måste "bara" jobba aktivt med det. Inte låta skiten ta över ens tankar. Slänga STOPP då de dyker upp å vill ta över. Jag vet att det inte är lätt men vad är det i livet? Tyckte vi hade en fin stund igår i alla fall.
    Kram vännen å torkar tårarna..

    SvaraRadera
  6. Sötnos, ring mig så gråter vi tillsammans över allt jävla elände.♥

    SvaraRadera
  7. Du är inte ensam!

    Kram

    Sofia

    SvaraRadera
  8. gå ut i skogen o gräv ett hål, det går att göra symboliska begravningar av sorgligheter.

    du är stark därför att du är skör, däri sitter den sanna styrkan. en vacker paradox.

    SvaraRadera
  9. Beautiful photos! I love your outfit--the skirt, top and cardigan--it all looks great together. My "escape" is fashion, I guess, like guys have sports? haha. I got on a polka-dot craze after I saw a polka-dot skirt in one of your photos. All I can say is have faith in Jesus. It doesn't take the pain away, but it helps.

    SvaraRadera
  10. jag tror att våra rädslor är den största boven i dramat. så jag försöker att ta itu med mina rädslor, fråga dem varför de jagar mig, och jag försöker ta reda på vad det är som gör mig så rädd och hur jag skall kunna kringgå detta. för att ständigt gå runt med rädsla och sorgslighet, gör mig sjuk, jag är alltid på "hugget", är jättespänd hela tiden, för att min hjärna är lurad till att det finns faror bakom varje hörn. så i mitt fall är nog rädslan den största boven.
    ta hand om dig och det är okej att vara ledsen, och det är okej att vara glad, allt har sin tid och även om jag inte känner dig så vill jag skicka solskenstankar till dig!

    SvaraRadera
  11. Det var det där med att byta film, Julia. Till den med det lyckliga slutet. Eller ett första steg: att byta soundtracket. Lyssna på Ebba Forsberg när hon sjunger Leonard Cohen.

    SvaraRadera
  12. Det är inte alltid så lätt Julia och jag vet ju att det kan vara så sjukt jobbigt att det där onda aldrig vill gå bort.
    Att gräva ner skiten är svårt, man måste helt enkelt få ut det på nått sätt....men inne i kroppen finns det alltid kvar, för man har upplevt det.
    Jag kommer aldrig att kunna släppa det som en gång fanns, men det är inte rättvist av mig att tänka på det längre, så jag gör allt för att låta bli.

    Men ibland tänker jag på den tiden som var & då gör det ont.

    Det finns ju ingen som kan säga hur lång tid det tar att komma över allt & tiden läker ju knappast några sår.
    Man lever med sina ärr i stället.

    Men dina ärr Julia, dom skulle jag mer än gärna ta bort. Du har fått vara ledsen väldigt länge nu. det är inte rättvist och jag kan inte mer än önska dig den lyckan som du så väl förtjänar.

    Nu ska "lulliga" jag bara önska glad påsk i efterskott.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  13. oj. rara du. ta väl hand om dig själv. det är såklart inte något dåligt att vara känslig. men det blir ju så. känsligt... jag vet precis vad du menar. och jag undrar precis som du vart vi kan göra av med all känslighet. all sorg och ledsamhet. det kanske går att gräva ner, men bäst är om det är biologiskt nedbrytbart innan. komposterat och genomarbetat! annars kommer det upp när det töar igen. tänker jag mig.
    stor kram.
    värmer mockisarna?

    SvaraRadera
  14. Jag vet, man vill gräva ner, springa ifrån, bara ta bort det där jävla jobbiga. Det tycks som man aldrig skulle orka stanna kvar annars.
    Ändå gör man så, stannar kvar.
    Du är kvar.
    Och du kämpar, älskar dina små på det finaste sätt och delar känslor och ord med oss som läser.
    Tänk om du inte kände.

    Men det är en sak, att känna. En annan att förstå och veta vad vi ska göra med det som känns.
    Jag tror det är vad vi måste kämpa för. Att lära och förstå, lyssna på självet.
    Hjälpa oss. Ta hand om.

    Du vill och det är det viktigaste.

    /Lina

    SvaraRadera
  15. Anonym 1... tack rara människa för dina ord! och din omtanke. TACK!

    Anonym 2 ... Thank you so much! :)

    SvaraRadera

Det går bra att kommentera även om du inte har en egen blogg. Välj alternativet Anonymt under kommentarsrutan här nedan.
Sen är det bara att skriva din kommentar och publicera den.

Jag blir så himla glad :)