september 23, 2012

Hur lever man sitt liv?

Untitled



Untitled



Untitled



Untitled



Untitled



Untitled



Untitled



Untitled



Untitled



Jag försöker tänka. 

Mitt huvud är fullt av tankar som behöver sorteras. 

Jag tänker att det viktigaste är att mina barn har det bra. Att deras hjärtan fylls med lycka och trygghet. 
Och att jag alltid ska finnas där. För dem. Alltid. 

Den värsta känslan att känna både som barn och vuxen är svek tycker jag. Att känna sig bortvald. 
Det har jag känt i hela mitt liv. Och i min pappas dödsbo kände jag det väldigt tydligt. Han hade suddat ut mig. Ett barn. En liten flicka som egentligen bara behövde kärlek och trygghet. 
Han ville inte ge det till mig. 

I stället fanns min mamma där. Hon gav mig allt hon kunde. Och jag är säker på att hon ibland grät över att hon inte räckte till. Precis som jag gör. Tyst och stilla när barnen har somnat. 

Vardagen med alla måsten och krav. En vän sa, älska vad du måste göra, du måste ändå göra det. 

Jag tar en dag i taget. Försöker göra varje dag till den finaste. 
Pratar med mina barn om hur viktigt det är med omtanke och respekt. 
Och kärlek. 

Ibland är det rena cirkusen här hemma. Det skriks och smälls i dörrar, tårarna rinner och allt är skit. 
Så är livet. Upp och ner.  

Jag har börjat min resa. Att ta hand om mig själv mer. Göra saker som jag mår bra av. Andas. 
Försöker intala mig att jag är bra. Och att det jag gör räcker. Det är svårt vill jag lova. 

Ibland känner jag mig som en blomma vars kronblad plockats bort en efter en. 


12 kommentarer:

  1. kære julia. det var mange fine tanker fra dig, som jeg også deler. når man har børn, er de altid det vigtigste. sådan skal det være, for hvis de ikke er det, vil det følge dem resten af livet, tror jeg. jeg har som du været bortvalgt af én, som burde have været der for mig uanset hvad. og det sidder i mig hver dag, kan jeg love... men du gør det så fint, så fint for dine børn er jeg helt sikker på. stort kram fra sophie

    SvaraRadera
  2. Åh, vad jag känner igen mig i det du beskriver! Håller med om att känslan av att vara bortvald är så nedbrytande. Det påverkar hela ens personlighet, att ständigt måsta brottas med dom känslorna kan kännas orättvist ibland. Jag valde inte bort min pappa heller men han valde bort mig helt. Skaffade en ny familj och gick vidare i livet. Han talade aldrig om för dom att jag fanns. Men jag tror att genom att älska sina barn och alltid finnas där för dom,så hjälper man sig själv att komma till rätta med dom här nedbrytande känslorna. Dels gör man det enda rätta och bryter på så sätt tråkiga familjemönster. Tack för att du delar med dig! Mvh Lotta

    SvaraRadera
  3. Kära Julia.
    Det känns som om du är en fantastisk förebild för dina barn. Och visst ibland orkar man kanske inte hela vägen, ibland är man kanske lite som en tonåring själv.
    Det är mänskligt, vi ska inte vara för hårda med kraven på oss själva.
    Självklart alltid göra sitt bästa och kämpa på ska vi, men lägga ribban lagom högt, tänker jag är en viktig del i saken.

    Ah, jag kanske svamlar, mest vill jag säga att dina ord får mitt hjärta att svämma över och bli glad. Över att du delar med dig och är så fantastiskt skörstark och modig.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Jag tänker ofta när jag läser såna här fina, kloka, personliga tankar och inlägg att jag vill skriva något. men ofta känns det som om orden bara stockar sig i halsen eller fastnar i fingertopparna. Att allt blir lite för banalt och fånigt när man ska försöka uttrycka sin igenkänning eller säga nåt fint eller peppande. En stor kram istället och liksom... heja dej kloka du <3

    SvaraRadera
  5. Dina tankar är så fina att läsa, även om de rymmer en sorgsen underton. Vi väljer inte våra föräldrar, brukar jag tänka, men vi kan välja vilka vi vill vara för våra barn. Jag tror också att du är en fantastisk förebild för dina flickor. En varm kram härifrån.
    /Christel

    SvaraRadera
  6. Vad fint du skriver Julia! Du är en fantastisk mamma Julia och det där med att det smälls i dörrar och skriks är nog något de flesta erfarar. Så är det ju liksom, livet, när man känner att man inte räcker till. Många och stora kramar

    SvaraRadera
  7. På samma plats. I samma tanke. Med samma känsla. Du och jag. Skrev ett liknande inlägg igår. Om sveket mot ungarna. Om att välja bort och nu inser jag att jag oxå har blivit bortvald. På flera plan i livet. Pappa har efter mammas död valt bort mig mot sitt nya liv och sin nya kärlek. Han har aldrig valt mig utan mamma har som din mamma varit den som har burit mig genom ett liv med en pappa som är sjuk i själen. Och säkert med all säkerhet gråtit sig igenom stunder av uppgivenhet och sorg över att jag tvingas leva med dom valen hon gjorde.
    Sen när mamma dog för 6 mån sen, trodde jag i min enfall att pappa o jag skulle komma närmre. Därför att vi inte har nån annan. Men han frågar aldrig nåt. Hör sällan av sig och väljer att ge min mammas släkt kalla handen och flytta bort. Så jag får som du, välja var min energi skall läggas. På barnen. Kommer aldrig aldrig välja bort dom. Då väljer jag hellre bort mig.
    Kram

    SvaraRadera
  8. julia, du skriver sa fint och arligt.
    vi moter sa manga utmaningar i livet.
    jag hoppas att det gar bra for dig, med din resa.
    och som du skriver, sa ar ju livet badeoch. det ledsna och arga, samt det glada och fina.

    kramar dig varmt

    SvaraRadera
  9. Fina, fina Julia <3! Du skriver så klokt och vackert, ta hand om dig och tjejerna. saknar dig! <3 <3 <3. Tusen kramar Lisa

    SvaraRadera
  10. Känner med dig. Och känner igen mig, i en hel del. Jag har ju inga barn att fostra, älska och ta hänsyn till, men jag har en kropp som kräver ungefär samma tre saker... ;)

    Känner igen mig i tanken att försöka bli bättre på att ta hand om sig själv och välja det roliga.

    Om jag alltid skulle välja det som man måste göra i vardagen. Göra alla måsten. Putsa på hushållssysslorna med sådan frenesi att hela tillvaron gnistrade, DÅ skulle jag aldrig få göra något annat.

    Jag skulle fastna där, i alla måsten och aldrig komma ut, iväg, om så bara till närmaste loppisen för inspiration eller till den fina, gröna slingan runt husknuten.

    Så nu försöker jag stå ut med tanken på allt som aldrig kommer att bli så där perfekt, ordentligt och välsorterat som jag egentligen skulle vilja ha det - om jag bara orkade.

    Så Julia, våga välj det roliga, det vackra, det viktiga för barnen och DIG!

    Och tänk på att; om bara roten får vara kvar, så kommer blomman igen, nästa år, i full blom! Oavsett hur många kronblad som har dragits av.

    :)
    /helena

    ps. Tycker, som vanligt, om allt på dina bilder. Saknar min katt lite extra mycket när jag ser den lilla matplatsen skymta på golvet, där bakom din mycket söta (och duktiga!) flicka.

    SvaraRadera
  11. Ni är så rara allihopa. Tusen tack för era ord. Ibland är det nödvändigt att bara få ur sig det där som finns i hjärtat. Jag är glad och tacksam att ni vill lyssna. Det känns mindre ensamt då. Vi har alla våra funderingar över livet. Visst?

    SvaraRadera
  12. kram fina du. allt kommer bli så bra till slut, för alla. : )
    så himla fina prylar du har förresten!

    SvaraRadera

Det går bra att kommentera även om du inte har en egen blogg. Välj alternativet Anonymt under kommentarsrutan här nedan.
Sen är det bara att skriva din kommentar och publicera den.

Jag blir så himla glad :)