Kanske som när man ska hoppa i vattnet från bryggan, man håller för näsan och blundar.. Då brukar det kännas som att man vågar... Och klart,det är ju alltid enklare att hopa i vatten som man känner till... Så är det inte så,att lite pirr följer alltid med något nytt..?
Våningen ni fått tag på verkar ju helt underbar.. Ni kommer att få det jättefint...
Jag tror genom att gå emot sin rädsla och jag vet som fan så pretto och pedagogiskt det låter men det är väl så. Jag tror inte att du kommer att ångra dig, det tror jag inte. Gå du fast än benen skakar och bär fast händerna darrar. håll huvudet högt, du klarar det här såklart, men samtidigt så är det ju okej att sörja ett bo. där ni varit du och dina flickor, trygghet, år, skratt o gråt, allt ryms ju där. Men nu börjar ni om, och alla minnen...dom finns där... i knävecket, bakom örat, under stolen. Lita på det. Och hoppa! Kram!
Jag brukar ibland se det som att man har tre val.. tänka, känna och göra. Just nu tror jag du bara ska göra. Tänka och känna får komma sedan. Du kommer våga för du är visst modig! (sen behöver man inte vara det varje dag heller)
Ofta tycker jag att det är själva förändringen som är jobbig. När man står med ett ben kvar i det gamla och ett ben i det nya. Sorg över att en tid i livet är över, samtidigt som det ofta är något väldans bra där på andra sidan. Så snart förändringsfasen är över, undrar jag alltid vad det var som var så jobbigt. Det kommer bli bra.
Ja, du Julia ;), jag kan nog inte ge några råd här. Förändring har aldrig varit någon av mina starkare tekoppar... (säger hon sittandes i samma lite småsunkiga bostad som för snart tjugo år sedan:)
Men är det inte lite så att man får hitta modet lite längs vägen. Man tar ett steg, böjer sig långsamt ner, plockar upp lite mod, tar ett par baby steps till, böjer på knäna en gång till osv. Lite vingligt i början av promenaden - men alltmer stärkt av den nya luften och "modmuskler" man inte visste fanns. Lite så tror jag.
Håller en kavat liten tumme för dig och flickorna (och mannen!)
/helena
ps kanske hittar du lite bortglömt mod i en flyttlåda, när du så småningom packar upp? Det tror jag!
Det blir tipptopp, Julia. Jag tänker "om en liten vecka" - så där som Eva Erikssons Bella. Så där bra som Bella fixar allting, och med samma självklara kurage, kommer du att fixa det. Om en liten vecka. Nu. Kram. E.
Jag gillar verkligen din blogg. Men glömmer bort den så det blir jättemycket att ta igen när jag väl tittar in. Så vackra foton och funderingar. Ibland för fint, på gränsen till pretentiöst. Men det håller! /Agnes
Det går bra att kommentera även om du inte har en egen blogg. Välj alternativet Anonymt under kommentarsrutan här nedan. Sen är det bara att skriva din kommentar och publicera den.
Genom att våga vara rädd och visa det. Det är viktigt. Förstår att du är rädd. Den här tiden har varit viktig. Och en läketid. Kram Anna
SvaraRaderaKanske som när man ska hoppa i vattnet från bryggan, man håller för näsan och blundar..
SvaraRaderaDå brukar det kännas som att man vågar...
Och klart,det är ju alltid enklare att hopa i vatten som man känner till...
Så är det inte så,att lite pirr följer alltid med något nytt..?
Våningen ni fått tag på verkar ju helt underbar..
Ni kommer att få det jättefint...
Jag tror genom att gå emot sin rädsla och jag vet som fan så pretto och pedagogiskt det låter men det är väl så. Jag tror inte att du kommer att ångra dig, det tror jag inte. Gå du fast än benen skakar och bär fast händerna darrar. håll huvudet högt, du klarar det här såklart, men samtidigt så är det ju okej att sörja ett bo. där ni varit du och dina flickor, trygghet, år, skratt o gråt, allt ryms ju där. Men nu börjar ni om, och alla minnen...dom finns där... i knävecket, bakom örat, under stolen. Lita på det. Och hoppa! Kram!
SvaraRaderaJag brukar ibland se det som att man har tre val.. tänka, känna och göra. Just nu tror jag du bara ska göra. Tänka och känna får komma sedan. Du kommer våga för du är visst modig! (sen behöver man inte vara det varje dag heller)
SvaraRaderaSom du gör, genom att vara medveten om rädslan, innan. Och under tiden.
SvaraRaderaOfta tycker jag att det är själva förändringen som är jobbig. När man står med ett ben kvar i det gamla och ett ben i det nya. Sorg över att en tid i livet är över, samtidigt som det ofta är något väldans bra där på andra sidan. Så snart förändringsfasen är över, undrar jag alltid vad det var som var så jobbigt.
SvaraRaderaDet kommer bli bra.
/Karin
man kan inte var modig om man inte är rädd säger Nasse.
SvaraRaderadu er vældig modig, allerede. det bliver fint, skal du se! kram.
SvaraRaderaJa, du Julia ;), jag kan nog inte ge några råd här. Förändring har aldrig varit någon av mina starkare tekoppar... (säger hon sittandes i samma lite småsunkiga bostad som för snart tjugo år sedan:)
SvaraRaderaMen är det inte lite så att man får hitta modet lite längs vägen. Man tar ett steg, böjer sig långsamt ner, plockar upp lite mod, tar ett par baby steps till, böjer på knäna en gång till osv. Lite vingligt i början av promenaden - men alltmer stärkt av den nya luften och "modmuskler" man inte visste fanns. Lite så tror jag.
Håller en kavat liten tumme för dig och flickorna (och mannen!)
/helena
ps kanske hittar du lite bortglömt mod i en flyttlåda, när du så småningom packar upp? Det tror jag!
Man ser till att dom runt om en delar med sig lite av deras mod så kanske det känns bättre.
SvaraRaderaDet blir tipptopp, Julia. Jag tänker "om en liten vecka" - så där som Eva Erikssons Bella. Så där bra som Bella fixar allting, och med samma självklara kurage, kommer du att fixa det. Om en liten vecka. Nu.
SvaraRaderaKram.
E.
"Att våga är att förlora fotfästet en stund.
SvaraRaderaAtt inte våga är att förlora sig själv".
Kloka ord av en dansk filosof, Sören Kierkegaard
som levde i början av 1800-talet
Gudrun
rara du
SvaraRaderajag håller med gudrun häruppe.
modig blir man också av att våga säga att man är rädd.
det kommer att gå bra det här.
vilka vackra bilder. och vad spännande det ska bli.
kramar
Jag gillar verkligen din blogg. Men glömmer bort den så det blir jättemycket att ta igen när jag väl tittar in. Så vackra foton och funderingar. Ibland för fint, på gränsen till pretentiöst. Men det håller! /Agnes
SvaraRaderaLycka till! Kommer gå bra!
SvaraRaderaTack för alla kloka ord! Ni är rara! :)
SvaraRadera